Höst

Jag skriver för ingen. Och har flera gråa hår än tidigare. Jag borde gå ut och gå i regnet. Iklädd min regnjacka som jag bara använt en förlorad gång. Vad hände med min drömmar? När tappade drömmarna taget om mig och det innersta som skall vara mitt riktiga jag? När tog rädslan över igen? Hösten tog tag i mig med stormsteg. Jag drogs med och hamnade någon annanstans än där jag varit innan. Denna helg en kamp upp från ensamhetens hål. Och denna förbannade längtan efter någon.

Lördag

Jag är inne i spyperiod. Känner hur magsaften fräter på tänderna. Jaha. Så långt har jag kommit ja. Han kom inte ikväll. Blev sur först men egentligen är jag inte så brydd. Det är inte därför jag spyr. Det är inte heller därför jag sitter ensam här i kväll. Trånandes. Om nu någon tro det. De känslorna fattas. Vi ligger. Inget mer. 

Konstigt när man gör egna val och stannar hemma en lördag. Väljer att inte gå till det som var tänkt. Så är det alltid lika kluvet. Jag tog beslutet men känner alltid samma dubbelhet. Det var rätt val men för helvete. Inget händer ju. Jag är centrat i min ensamhet. Ingen fylla, inget ut. Och då känns det om man 1 missar nåt 2 att man inte gjort något 3 inte utnyttjat möjligheten (till vad fan vad som helst men troligast till något om har något med killar att göra). Istället ligger jag i soffan och lyssnar på grannens vansinnigt enerverande gnisslande gnällande dörr. 

Och jag intalar mig att detta är bra för mig. På en nivå så är jag övertygad att det är så. På en annan så suger det fett.

Skimmer

I mina skiraste drömmar är jag alltid fri. Svävande oåtkomligt drömmande. Fladdrande från den ena ögats ögonblick till ett annat. Så fort går ett ögonlocks skimrande minut. Dessa drömmar söver mig till rogivande sömn där själen går stärkt ur. Aldrig är den olustigt tvekande. Alltid kärleksfullt omfamnande. Denna stilla ro, så eftersträvans värd och dyrbar. Min ständiga längtan är alltid där.

Semester, fucking semester

Jag vet inte hur jag skall förklara. Hur jag skall berätta. För att någon skulle förstå. Det blir ledigt nästa vecka. Ångesten har redan satt i och jag vill mer eller mindre dö. Jag pallar inte detta. Jul, påsk, semester. När man är ensam får man planera detta minituöst. Om man inte vill tillbringa den själv. Och med stigande ålder minskar alternativen drastiskt om man inte vill/orkar göra saker själv (alla är ju för fan par par par!). 

Det jag trodde jag hade inplanerat blir inte av. Besvikelse. Kanske till och med mycket. Och kanske arg. På de som jag trodde på men som visade valde annat (viktigt, de valde annat, inte att de valde bort mig. Fan, jag kämpar som fan för att tänka rätt positivt och riktigt här!). Och jag plus gigantiska oceaner med egentid dör mer och mer för varje minut där mitt huvud kan få spinna fritt utan distraktioner. Så är någon överraskad över att denna förbannade ångest kom som ett brev på posten?

Jag vet bara inte vart ångesten skall ta vägen. 

Förändring

Jag ser på tv. Jag tittar på datorn. Jag åkte hem. Denna mensvecka har gått från usel till mindre usel. Till bakisdag med olust känsla som blev orkar inte. Felklädd, fel väder, fel känsla. Allt detta är en chimär. Jag är inte här. Jag vill bara... något annat. Som jag inte vet. Slippa känslan av ensamhet. Känna att jag styr mitt så kallade liv så jag blir lycklig lycklig. Det måste gå. Måste. Måste alltid. 

Och detta jag skriver är också detsamma. Inget har förändrats. Allt går runt i cirklar. Så tydligt är det att allting är som förut. Ingen efterlängtad förändring utan allt är sig precis fucking likt.

Sedan sist

Bachelorette. Sent sent i säng. Varmt. Varv efter varv i sängen. Utan sömn. Vakna innan klockan. Upp. Jobb. Jobba. Inställd tisdagsträff. Borde träna. Borde springa. Varken eller. Tjocksmock. Sushi. Telefon. Sömn framför tv. Ringsignaler genom sömn. Vakna framför tv. Äta äta äta. Tänka på vad äta mer. Äter choklad. Tvätta. Vill inte. Skönt efter. Fler i tvättstugan. Låt mig vara. Inget prat. Skönt. Framför tv. Tungt huvud. Väntan. Är detta livet?

Bra

Vilken förträfflig långhelg det har varit! Skinit har solen och alla med den. Jag har inte blivit bränd. Och inte heller brun. Dagarna har varit sysselsatta och flutit på i maklig takt. Sol sol sol! Det enda som behövs för att göra livet helt. 

Allt är bra nu. Jag har haft det bra. Nya jobbet känns bra. Allt är bra. Så nu har jag inget att skriva om. En knuta ångest annars är jag inte skrivbar.

Vad är livet som dansar så fjäderlätt inför mig? Vad får livet att kännas som jag. Som du. Som oss.

Hängig

Två jobb lika med hattigt och splittrat. Inte att rekommendera. Denna vecka också hängig. Hemma två kvällar och såsat framför alla tekniska medel jag har, mobilen, tvn och datorn. Säkert välbehövligt men satan vad trist. Känslan av ensamhet blir så mycket större när man inget gör. Och ensamhet och jag är ingen bra kombo.  

Till dig som är allt jag behöver

Jag förgås av längtan. Men har ingen att längta till.

Ledsen

Ledsen ledsen ledsen. Orkar inte vara ledsen mer. Mitt röriga liv. Som inte blir vilka förhoppningar, drömmar och hopp jag än en gång hade. Vill bara lägga mig ner och dö en smula tills allt har blivit bra igen. Bli bra igen. Jag måste get a grip. Jag måste söka upp en prattant igen. 

Rör bara till det mer. Dricker för mycket. Snurrar runt med killar jag inte vet om jag känner. Som inte vill ha mig. Jag vill inte ha dem. Utan den tvåsamhet som är bekräftelse på en kärlek som jag önskar så hårt att jag skulle kunna döda för den. Just nu är kärlek inget för mig. Den bor inte här. Har flytt för att någonsin komma tillbaka? Hopplösheten växer sig större för var dag. Nu gäller att överleva. Härda så in i helvete.

Tjocksmock

Och jag har sovit men inte tillräckligt mycket. Enligt min träningsanläggning kommer det att göra mig tjock. Ser redan resultatet, två extra bilringar som hänger som två guppande stora guldfiskar över byxlinningen. Och det bara på en natt.

Jag försöker styra upp min påsk. Har man inte tvåsamhet så gäller det att hålla sig sysselsatt så gott det går. Julhelgen är värst. Då är alla inneslutna i någon form av familjegemenskap. Som är inneslutande i betydelse uteslutande. Påsken är bättre. Om än inte bäst. Folk är attans uppbundna då också. Nu har jag kvar idag kväll. Och påskdagen som ekar skrämmande tom. Tur det finns elektroniska medier som gör att man kan fiska gemenskap genom många kanaler, utan att behöva blotta sig helt. Klarar jag inte att fylla dessa tomrum får jag återgå till det jag är bäst på för tillfället, äta och spy. Destruktivt och patetiskt och inte det allra bästa av alternativ.


Men visst är det bra nu. Solen skiner. Och fyra dagars ledighet ligger tomt strålande isblanka framför mig.

Lycka

Det är bra nu. Jag har allt jag behöver. Så himla synd då att jag inte är lyckligare. Eller i allafall tillfreds. 

Ändå finns något slags hopp att han skall ångra sig. Att han skall fatta grejen, vad han missar när han valde att inte träffa mig igen. Naturligtvis är det inte så. Det fungerar inte så, så hur kommer det sig att jag ändå när något slags hopp? För att fortsätta att ha nåt att hänga upp mitt aptrista liv på? På att nåt ändå kan hända som förhoppningsvis är till det bättre. 

Mitt fucking liv. Som bara går runt i cirklar. Jag vill inte mer.

Önskan

Idag har jag spytt. Ätit ostkaka med mycket sylt och grädde. Fått ångest av film och vänner. Önskat att jag hade en blogg där jag var lycklig hela tiden och tjänade pengar på den och skrev och la ut foton varje dag. Önskat mig långt långt långt härifrån. Orkar inte med detta elände där alla går omkring med samma tankar kring den jävla tvåsamheten. Jag har nog med min egen ångest. Behöver inte späs på av andras som är 10 jävla år yngre. Jag önskar det fanns ett liv för mig där jag inte spydde utan levde det liv jag ville. Jag önskar jag inte var trygghetsnarkoman utan fri fri fri. Att jag var utan fördomar och bara kunde älska allt och alla. Förbehållslöst. Önskar jag var blond och man och passade in. Att jag tyckte om det homogena tråkiga trygga vansinnigt svenska.

Kvällsmelodrama

Livet. Som verkar så lätt för vissa. Svårt för andra. Vad är livet? En tröstlös kamp mot döden? Jag önskar jag hade svaret. Så jag slapp att leva i ovisshet. Kanske hade längtan efter döden blivit mindre. Döden, min snuttefilt. Att ta till när det stormar mer än blåser. Även fegheten är min följeslagare. Så döden kommer aldrig bli min. Om jag inte var jag. Utan en modig person. Hade valet kanske blivit ett annat. Melodramatisk kväll ikväll. Allt skall tas med en nypa salt, som mormor sa.

Sårig

Det är kallt och blåser och jag slickar mina sår frenetiskt. Vill gråta men kan inte och skulle jag börja skulle jag inte tillåta det så tårarna får stanna kvar dyngtunga under mina ögonlock som dör en smula. Händerna över ansiktet skall hindra ögonen från att släppa ifrån sig det som skall stanna kvar. Gråta, gråt, tårar är så okonstruktivt. Kan inte ha det i mitt liv. Allt skall leda någonstans, ta vägar, stigar och broar till någon annanstans som inte är självömkan. Ändå är självömkan målet. Det är där jag kommer hamna förr eller senare ändå. Så varför kämpa emot? Varför tro och hoppas på något mer? Det går ju aldrig. Det flyter aldrig. Det vill sig aldrig. Och så kom det då. Som jag förutspått. Trots hetsätning. Självömkan.

Ny

Måndag. Och L tycker min nya chef är snygg. Mina känslor har lagt sig. Som en stilla bris efter storm. Behöver tempo för att detta skall återupphållas och nu har det gått så lång tid att jag inte längre är så brydd. Stilla bris. Tänk att stormen skulle blåsa förbi så fort. Tänk att det väckte så mycket som nu känns miltals härifrån. Tänk att jag la så mycket på något som inte genererade ett skit. Förväntningarna. Hoppet. Framtidstänk. Känns så väldigt långt borta. Tillbaka till samma samma, som förut.

Bortvald

Jag vill inte tänka. Tänker för mycket. Det är inte värt det. Jag vill inte. Hur kan någon som man inte känner uppta hela ens tankeverksamhet? Ingen är värd så mycket energi. Och jag fattar. Det handlar inte om han. Det handlar om situationen. Där jag återigen riskerar att bli bortvald som alla tusen gånger förr. Som den allra första gången som gjorde att jag förlorade en massa tillit. Till mig själv. Att jag är värd att älskas och väljas tusen gånger om. Om och om igen. Han kan väl bara låta mig veta. Så kan jag slicka mina sår. Gå vidare. Efter att ha gråtit i övergivenhet ännu en gång. Jag träffade honom i söndags. Hur kan någon ta över ens tid utan att egentligen ha så stor betydelse. Jag klarar inte detta. Att väljas bort. Jag dör en smula varje gång. Lär mig aldrig. Finns en anledning till att jag inte träffar killar. Och ändå dit och pilla, for this?

Snurr

Snurr, snurr, det snurrar på. Och jag med den. Önskar jag finge ligga sked men har glömt hur det var. Istället snurr som snurrar till sömnlöshet. Stor fest på lördag. I mitt hus. Jag är svenne ut i fingertopparna. Inte störa, inte utmärka sig. Jag skall bo kvar efter festen. Vill slappna av. Go with the flow. Men min svenneskalle stressar mig. Bara jag får alkohol i mig. Då infinner sig lugnet. Hoppas jag. Så även jag kan njuta. Andas med öppen mun. Finna ro. Helst nu.

Jag 

vill

bara

ha 

någon

som 

älskar

mig

CV

Söker jobb jag inte vill ha. För att komma bort bort bort från det jag har nu. De sista veckorna har varit hårda, tuffa, inte snälla. Mår inte bra på jobbet. Det är situationen det handlar om. Som vi är i. Att vi skall läggas ner. Stämningen är som en unken illaluktande matta som ligger tungt över hela vår arbetsplats. Jag vill inte. Mer. Bort bort bort. Fort fort fort. Vill inte bli än mer en elak missunnsam människa. Vill inte. Vill vara god och strålande. Men är bara en liten liten liten plutt.

You got mail

Och så kom mensen. Som ett brev på posten. Så känslorna igår var... pms? Inte äkta? Fake känslor som grundade sig i att mensen var på väg? För idag känns igår ganska fjärran. Så mycket bättre. Tack du röda livgivande. Om du är orsaken till detta. Farväl du illaluktande blå blå ledsamma. Du är inte välkommen hit igen.

Dead end

Hur skall jag skriva? När jag inte kan sätta ord på det ens för mig själv. Jag måste ta tag i det. Det meningslösa jag känner. Det icke betydelsefulla liv jag lever. Det har sagt förut men tål att sägas igen. Jag vill inte dö men jag vill inte heller leva. Precis så känns det. Den långa svacka jag hade under vinterperioden. Längre än jag kunde anat och vad det brukar vara. Men detta meningslösa har tagit över igen. Dags med prattant igen? Jag vet inte. Hade jag vetat vad jag skulle göra så hade jag redan gjort det. Jag vill inte leva detta livet. Men vet inte hur jag skall leva det istället.

 

Sammasamma

Ännu en helg som långsamt lider mot sitt slut. Ännu en helg med för mycket dricka. Ännu en fylla som förmodligen inte var värd det. Så intet nytt. Nästa helg skall jag iallafall få vara nykter. Som om det vore någon annan som bestämde det åt mig. 

Det är bra nu. Längtan blir bara så tydligen dessa blåa bakissöndagar. Längtan efter det där andra som jag inte vet vad det är. Den enda jag vet är att jag inte vill leva detta livet. Min förändringsprocess har gått tjugotre steg bakåt istället för små små steg framåt. Jag måste fokusera eller nåt. Och sluta dricka mig så full på helgerna. Skärpa till min hjärna så den slipper bada i sprit. Dock är längtan efter verklighetsflykt stor. Att få glömma sig själv för en stund.

Förbi

Ännu en helg har svischat förbi och passerat. Ännu en helg med mycket dricka. Med efterföljande blå blå bakisdag. Aldrig hade man behövt en famn att ligga sked med så mycket som nu. Aldrig är bakislitenheten så stor som nu. Substitutet är socker och fett. Fett och socker. Jag är kluven och har glömt. Glömmer så fort hur det var att vara två. Saknar ändå det som man inte kommer ihåg. I tron att det är det man vill ha. Som skulle förgylla bakissöndagen. Alla dessa par. Hur lyckas de? Hur misslyckas jag? Hur länge orkar jag dricka varje helg för att glömma mig själv för en stund? 

Min helg: middag med vin husmor tjejmiddag med för mycket vin tjejslagsmål bakis bakis bakis fettemiddag med massa vatten fika med massa socker take away pillande godis. 

Time

Time for bed. Bara skriva lite först. Om vad vet jag ej. Jo, kanske. Jag skall tvärsluta att gå in i känslor jag inte har. Jag är bra nu. Jag är glad. Jag lever fint. Tvärsluta då med en gång att gå in i någon slags otillfredställelse på ren rutin. Så ointressant. Hur livet kan kännas tomt när man inte längre är låg och irrar på botten av det som skulle vara så mycket mer. Vad finns kvar när blåa känslor inte längre omfamnar en som om denna dag vore den sista? Är mitt liv ingenting utan dessa känslor fladdrande i vinden runt omkring mig? Så sorgligt. Så trist. Så inte värdigt. Nu måste jag sätta ner foten.

Kål

Min ständiga hunger efter mer. Blev idag brysselkål. Som jul. Fast inte. Är inte jul nu. Om jag fick skulle jag äta hela tiden. För att dämpa något som jag inte hittar ord för. Längan. Är nog ordet. Längtan till något annat. Som jag inte vet vad. Denna ständiga längtan som inte är är konstruktiv och inte leder mig framåt. Retas med mig. Jävlas med mig. Och skall ge mig flera sena kvällar där jag står i köket och äter saker som egentligen inte var tänkta för mig.

Kärlek

Kärlek finns bara i fantasin. Men den är fin. Tycker jag. Tror jag. Kärlek finns inte på kartan. Inte på min. Knapplösa knull. De finns. I allafall då och då. Kärlek och knull. Existerar inte. Geografi har heller aldrig riktigt varit min grej.

Blått

Klockan är snart halv tio. Jag skall äta pasta fast jag inte borde. Hungrig och trött. Skall inte äta så här sent. Och inte pasta. Då blir man fet.

Igår drogs jag med i något blått. Ville inte men gjorde det ändå. Och det var innan flaskan vin, ölen och drinken. 

Den enda som visar mig något intresse skulle ut. Jag skulle nog inte. Men gjorde det på grund av honom. Full som ett ägg blev jag. Så onödigt. Sen ut och träffa honom. Och inget blir som man har tänkt sig. Inte följe hem. Mens. Blir så tydligt vad det handlar om. Och jag visste. Visst visste jag. Att det är sex och inte mycket mer. Och han har tjej. Som vet att han träffar mig. Öppet förhållande. Från hans sida. 

Han kontaktar bara mig när han är uttråkad. Och jag är hans back and call. Och någonstans där vet jag inte riktigt var jag står. Var går gränsen när man ställer upp för mycket? Har inte svaret på det.

För tillfället vet jag ingenting. Inte vad jag vill. Inte vad jag känner. Inte hur jag mår. Och denna så kallade relation är väl en utmärkt spegling av detta mitt liv.  

Måndag

Det är så ledsamt nu. Vet inte riktigt vad det tar vägen. Sen i höstas har det inte varit så där roligt direkt. Jag känner mig off, vilsen, liten och rädd. Min resa som skulle bli det första lilla steget mot en förändring i mitt liv. Det blev inte så. Istället ledsamhet som inte går över. 

Önskar jag kunde ha inlägg som beskrev mitt fina liv och leverne. En sån där blogg som det finns massor av där ute. Där alla har så mysiga liv som man bara vill kliva in i och ha, också. Istället är det this. Där lyckan och myset har flytt kaoset och bosatt sig någon annanstans, som inte är här.

Återigen är det kanske hög tid för verklighetsflykt så jag slipper detta. Alkohol och bio. De enda medel jag kan finna för denna flykt som jag önskar kunde vara för evigt. Alkohol för att glömma. Bio för att igen och igen och igen, se andras underbara liv eller miserabla, så mitt kan kännas en uns bättre.

Önskar jag kunde gråta floder över mitt förlorade liv men blir så ytterligt patetiskt så det får vara. Lite värdighet om jag får be.

Nu, härda härda härda. Stå ut banne mig. Och någon gång kanske jag kan vara så modig att jag försöker berätta mer varför mitt liv inte blev vad jag hade önskat mig. 

Helg

Helgen rusar. Och jag med den. Allt går i ett och jag är trött sliten och gillar. Uppenbarligen är det så här det skall vara. Hetsigt, fort, fort, för att jag skall kunna vara här och nu. Här och nu. 

Iväg igen. Till nästa. Och jag önskar, att denna känsla kunde bestå.

Kräk

Ville bara spy. Planering för att hetsäta. Länge sen. Spytt har jag gjort men inte hetsätit. Fantasier om chips, ostbågar, godis i mängder, i olika former och färger. Fett och socker. Fett och socker. Socker och fett. Och sen befrielsen. Eller nåt. Jo, befrielse. Bidde inget av det. This is not my salvation. Men ändå är den det.

Trött

Jag är så himla trött nu. Trött som i måste sova, trött på allt, trött på livet. Varför gör jag detta? För vems skull skriver jag? För min så klart. Fatta. Klart jag gör. 

Jag kommer inte dö men just nu så vill jag inte leva. Hade varit helt i sin ordning att få försvinna långt långt långt härifrån. Fast vill dö utan smärta. Inget våldsamt. Ingen kamp. Bara lugnt och skönt. Som att somna fast aldrig vakna mer. När jag var ung så var ett av mina favoritcitat, jag vill dö men du tillåter det inte, varför? Lite väl mycket drama nu när jag blivit gammal och klok men ändå still, kan funka om man skalar av det till kärnan. Ja. Jag är fortfarande dramaqueen. Precis som när jag var ung och livet skulle leka och le mot mig.

Nu väntar jag på att håret skall torka så jag kan sova drömlös tung livgivande sömn. Vakna imorgon utan att ha fått somna-med-blött-hår-friss. På sängkanten skall då meningen med livet sitta. Such a lucky sucker I would be. 

2 puke

Tvåsamhet tvåsamhet tvåsamhet. Jag spyr. Bokstavligen.

Söndag

Vad finns att säga? En helt taget ur luften chatt som knappt hann att börja innan det avslutades. Varför påbörjade han den överhuvudtaget? Hade inget att säg, förutom efter två korta meningar, att han skulle äta nu. Okej. Fine. Bra. Var det därför du började prata med mig?

Det låter blött från taken. Snön håller på att förvandlas till slask och vått, vått, vått. Jag är här. Vill hålla mig inne i min soffa hela dagen. Trots risken för förödelse. Att mitt huvud sätter igång med aptrista saker som att tänka tänka tänka. På saker jag egentligen inte vill beröra.

Tidigt mess i morse. Där vän drömt jag hade baby och var världens coolaste mamma. Och just idag, grät jag en skvätt efter att ha läst det.

Igår

Igår. Efter fem glas dyra vin och minst två för mycket begav jag mig hemåt. Efter fler timmar än jag räknat med ute med the blonde ones. De är så fina. Och helt motsatt mig. 

Flera timmar på medelsvennarnas utegata där småborgligheten jäser och ingen ifrågasätter någonting annat än om vinet är gott, om tjejerna är snygga, om man skall bli lycklig ikväll. Och jag var likadan. Tittade på de kostymklädda killarna, de finklädda tjejerna och vinet som beställdes in. 

Kvällen var fin. Kanske var det fyllan. Kanske var det att känslan av otillräcklighet inte infann sig. Så hur mycket jag än inte vill vara del av detta borgliga, homogena, trista, så är jag det. Och kanske bara får gilla läget då jag uppenbarligen inte klarar att ta mig härifrån.  

Idag

Idag, en vanlig dag. Där jag funderar på att ge ett löfte som handlar om att vara mer ärlig och öppen. Att inte vara så satans rädd. För nåt. Som jag inte riktigt vet vad det är.

Fortfarande inget livstecken efter "fånga dagen" messet. Kanske är han död. Skulle vara lättare att tänka så om jag brydde mig. Inbillar mig fortfarande att jag är obrydd. Kanske är det det jag är. Eller så ljuger ljuger ljuger jag för att skydda min självkänsla för ett nytt nederlag. 

Alla män man söker men aldrig hittar. Alla ensamma som så väldigt gärna skulle vilja träffa någon. Alla skumma relationer man har i hopp om något annat. Som sällan blir. Men man ändå håller fast i som värsta livbåten. Kan inte släppa taget för det är iallafall nåt som visar att man lever och andas och att någon kan tänka sig att bekräfta en genom att ligga med en iallafall. Bättre ett knull än inget alls. 

Och visst är det helt okej. Så länge man inte dör en smula varje gång man träffas eller när man inte träffas. Eller både när man träffas och inte träffas. Denna längtan efter någon.


Idag har jag spytt så kanske inte så obrydd som jag inbillar mig. Gammal unken otäck vana. Det är då man fattar att man inte har kommit ett dugg längre.

Här

Igår var det film. Hoppas känslan finner sig kvar, att ta vara på nu och här. Jag vill. Så därför skickades det mess. Som visar mer än denna relation är. Idag tystnad. Och det gör ingenting. Denna relation är så strange att jag inte hittar varken in eller ut. Idag är jag stark. Och då obrydd. Kan man sakna nån som man egentligen inte känner? Eller är det saknaden efter någon, som inte behöver vara han?

New

This is new. Varför? Jag vet inte. Kanske för att nystart alltid känns som en möjlighet. Till vad vet jag inte. Möjligtvis är det det som är spännande. Eller så suger min tillvaro av tristess för tillfället. Något måste hända. Och då blev det det här.