Idag, en vanlig dag. Där jag funderar på att ge ett löfte som handlar om att vara mer ärlig och öppen. Att inte vara så satans rädd. För nåt. Som jag inte riktigt vet vad det är.
Fortfarande inget livstecken efter "fånga dagen" messet. Kanske är han död. Skulle vara lättare att tänka så om jag brydde mig. Inbillar mig fortfarande att jag är obrydd. Kanske är det det jag är. Eller så ljuger ljuger ljuger jag för att skydda min självkänsla för ett nytt nederlag.
Alla män man söker men aldrig hittar. Alla ensamma som så väldigt gärna skulle vilja träffa någon. Alla skumma relationer man har i hopp om något annat. Som sällan blir. Men man ändå håller fast i som värsta livbåten. Kan inte släppa taget för det är iallafall nåt som visar att man lever och andas och att någon kan tänka sig att bekräfta en genom att ligga med en iallafall. Bättre ett knull än inget alls.
Och visst är det helt okej. Så länge man inte dör en smula varje gång man träffas eller när man inte träffas. Eller både när man träffas och inte träffas. Denna längtan efter någon.
Idag har jag spytt så kanske inte så obrydd som jag inbillar mig. Gammal unken otäck vana. Det är då man fattar att man inte har kommit ett dugg längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar