Det är så ledsamt nu. Vet inte riktigt vad det tar vägen. Sen i höstas har det inte varit så där roligt direkt. Jag känner mig off, vilsen, liten och rädd. Min resa som skulle bli det första lilla steget mot en förändring i mitt liv. Det blev inte så. Istället ledsamhet som inte går över.
Önskar jag kunde ha inlägg som beskrev mitt fina liv och leverne. En sån där blogg som det finns massor av där ute. Där alla har så mysiga liv som man bara vill kliva in i och ha, också. Istället är det this. Där lyckan och myset har flytt kaoset och bosatt sig någon annanstans, som inte är här.
Återigen är det kanske hög tid för verklighetsflykt så jag slipper detta. Alkohol och bio. De enda medel jag kan finna för denna flykt som jag önskar kunde vara för evigt. Alkohol för att glömma. Bio för att igen och igen och igen, se andras underbara liv eller miserabla, så mitt kan kännas en uns bättre.
Önskar jag kunde gråta floder över mitt förlorade liv men blir så ytterligt patetiskt så det får vara. Lite värdighet om jag får be.
Nu, härda härda härda. Stå ut banne mig. Och någon gång kanske jag kan vara så modig att jag försöker berätta mer varför mitt liv inte blev vad jag hade önskat mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar