Jag vet inte hur jag skall förklara. Hur jag skall berätta. För att någon skulle förstå. Det blir ledigt nästa vecka. Ångesten har redan satt i och jag vill mer eller mindre dö. Jag pallar inte detta. Jul, påsk, semester. När man är ensam får man planera detta minituöst. Om man inte vill tillbringa den själv. Och med stigande ålder minskar alternativen drastiskt om man inte vill/orkar göra saker själv (alla är ju för fan par par par!).
Det jag trodde jag hade inplanerat blir inte av. Besvikelse. Kanske till och med mycket. Och kanske arg. På de som jag trodde på men som visade valde annat (viktigt, de valde annat, inte att de valde bort mig. Fan, jag kämpar som fan för att tänka rätt positivt och riktigt här!). Och jag plus gigantiska oceaner med egentid dör mer och mer för varje minut där mitt huvud kan få spinna fritt utan distraktioner. Så är någon överraskad över att denna förbannade ångest kom som ett brev på posten?
Jag vet bara inte vart ångesten skall ta vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar