Det är bra nu. Jag har allt jag behöver. Så himla synd då att jag inte är lyckligare. Eller i allafall tillfreds.
Ändå finns något slags hopp att han skall ångra sig. Att han skall fatta grejen, vad han missar när han valde att inte träffa mig igen. Naturligtvis är det inte så. Det fungerar inte så, så hur kommer det sig att jag ändå när något slags hopp? För att fortsätta att ha nåt att hänga upp mitt aptrista liv på? På att nåt ändå kan hända som förhoppningsvis är till det bättre.
Mitt fucking liv. Som bara går runt i cirklar. Jag vill inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar