Måndag

Det är så ledsamt nu. Vet inte riktigt vad det tar vägen. Sen i höstas har det inte varit så där roligt direkt. Jag känner mig off, vilsen, liten och rädd. Min resa som skulle bli det första lilla steget mot en förändring i mitt liv. Det blev inte så. Istället ledsamhet som inte går över. 

Önskar jag kunde ha inlägg som beskrev mitt fina liv och leverne. En sån där blogg som det finns massor av där ute. Där alla har så mysiga liv som man bara vill kliva in i och ha, också. Istället är det this. Där lyckan och myset har flytt kaoset och bosatt sig någon annanstans, som inte är här.

Återigen är det kanske hög tid för verklighetsflykt så jag slipper detta. Alkohol och bio. De enda medel jag kan finna för denna flykt som jag önskar kunde vara för evigt. Alkohol för att glömma. Bio för att igen och igen och igen, se andras underbara liv eller miserabla, så mitt kan kännas en uns bättre.

Önskar jag kunde gråta floder över mitt förlorade liv men blir så ytterligt patetiskt så det får vara. Lite värdighet om jag får be.

Nu, härda härda härda. Stå ut banne mig. Och någon gång kanske jag kan vara så modig att jag försöker berätta mer varför mitt liv inte blev vad jag hade önskat mig. 

Helg

Helgen rusar. Och jag med den. Allt går i ett och jag är trött sliten och gillar. Uppenbarligen är det så här det skall vara. Hetsigt, fort, fort, för att jag skall kunna vara här och nu. Här och nu. 

Iväg igen. Till nästa. Och jag önskar, att denna känsla kunde bestå.

Kräk

Ville bara spy. Planering för att hetsäta. Länge sen. Spytt har jag gjort men inte hetsätit. Fantasier om chips, ostbågar, godis i mängder, i olika former och färger. Fett och socker. Fett och socker. Socker och fett. Och sen befrielsen. Eller nåt. Jo, befrielse. Bidde inget av det. This is not my salvation. Men ändå är den det.

Trött

Jag är så himla trött nu. Trött som i måste sova, trött på allt, trött på livet. Varför gör jag detta? För vems skull skriver jag? För min så klart. Fatta. Klart jag gör. 

Jag kommer inte dö men just nu så vill jag inte leva. Hade varit helt i sin ordning att få försvinna långt långt långt härifrån. Fast vill dö utan smärta. Inget våldsamt. Ingen kamp. Bara lugnt och skönt. Som att somna fast aldrig vakna mer. När jag var ung så var ett av mina favoritcitat, jag vill dö men du tillåter det inte, varför? Lite väl mycket drama nu när jag blivit gammal och klok men ändå still, kan funka om man skalar av det till kärnan. Ja. Jag är fortfarande dramaqueen. Precis som när jag var ung och livet skulle leka och le mot mig.

Nu väntar jag på att håret skall torka så jag kan sova drömlös tung livgivande sömn. Vakna imorgon utan att ha fått somna-med-blött-hår-friss. På sängkanten skall då meningen med livet sitta. Such a lucky sucker I would be. 

2 puke

Tvåsamhet tvåsamhet tvåsamhet. Jag spyr. Bokstavligen.

Söndag

Vad finns att säga? En helt taget ur luften chatt som knappt hann att börja innan det avslutades. Varför påbörjade han den överhuvudtaget? Hade inget att säg, förutom efter två korta meningar, att han skulle äta nu. Okej. Fine. Bra. Var det därför du började prata med mig?

Det låter blött från taken. Snön håller på att förvandlas till slask och vått, vått, vått. Jag är här. Vill hålla mig inne i min soffa hela dagen. Trots risken för förödelse. Att mitt huvud sätter igång med aptrista saker som att tänka tänka tänka. På saker jag egentligen inte vill beröra.

Tidigt mess i morse. Där vän drömt jag hade baby och var världens coolaste mamma. Och just idag, grät jag en skvätt efter att ha läst det.

Igår

Igår. Efter fem glas dyra vin och minst två för mycket begav jag mig hemåt. Efter fler timmar än jag räknat med ute med the blonde ones. De är så fina. Och helt motsatt mig. 

Flera timmar på medelsvennarnas utegata där småborgligheten jäser och ingen ifrågasätter någonting annat än om vinet är gott, om tjejerna är snygga, om man skall bli lycklig ikväll. Och jag var likadan. Tittade på de kostymklädda killarna, de finklädda tjejerna och vinet som beställdes in. 

Kvällen var fin. Kanske var det fyllan. Kanske var det att känslan av otillräcklighet inte infann sig. Så hur mycket jag än inte vill vara del av detta borgliga, homogena, trista, så är jag det. Och kanske bara får gilla läget då jag uppenbarligen inte klarar att ta mig härifrån.  

Idag

Idag, en vanlig dag. Där jag funderar på att ge ett löfte som handlar om att vara mer ärlig och öppen. Att inte vara så satans rädd. För nåt. Som jag inte riktigt vet vad det är.

Fortfarande inget livstecken efter "fånga dagen" messet. Kanske är han död. Skulle vara lättare att tänka så om jag brydde mig. Inbillar mig fortfarande att jag är obrydd. Kanske är det det jag är. Eller så ljuger ljuger ljuger jag för att skydda min självkänsla för ett nytt nederlag. 

Alla män man söker men aldrig hittar. Alla ensamma som så väldigt gärna skulle vilja träffa någon. Alla skumma relationer man har i hopp om något annat. Som sällan blir. Men man ändå håller fast i som värsta livbåten. Kan inte släppa taget för det är iallafall nåt som visar att man lever och andas och att någon kan tänka sig att bekräfta en genom att ligga med en iallafall. Bättre ett knull än inget alls. 

Och visst är det helt okej. Så länge man inte dör en smula varje gång man träffas eller när man inte träffas. Eller både när man träffas och inte träffas. Denna längtan efter någon.


Idag har jag spytt så kanske inte så obrydd som jag inbillar mig. Gammal unken otäck vana. Det är då man fattar att man inte har kommit ett dugg längre.

Här

Igår var det film. Hoppas känslan finner sig kvar, att ta vara på nu och här. Jag vill. Så därför skickades det mess. Som visar mer än denna relation är. Idag tystnad. Och det gör ingenting. Denna relation är så strange att jag inte hittar varken in eller ut. Idag är jag stark. Och då obrydd. Kan man sakna nån som man egentligen inte känner? Eller är det saknaden efter någon, som inte behöver vara han?

New

This is new. Varför? Jag vet inte. Kanske för att nystart alltid känns som en möjlighet. Till vad vet jag inte. Möjligtvis är det det som är spännande. Eller så suger min tillvaro av tristess för tillfället. Något måste hända. Och då blev det det här.