Skimmer

I mina skiraste drömmar är jag alltid fri. Svävande oåtkomligt drömmande. Fladdrande från den ena ögats ögonblick till ett annat. Så fort går ett ögonlocks skimrande minut. Dessa drömmar söver mig till rogivande sömn där själen går stärkt ur. Aldrig är den olustigt tvekande. Alltid kärleksfullt omfamnande. Denna stilla ro, så eftersträvans värd och dyrbar. Min ständiga längtan är alltid där.

Semester, fucking semester

Jag vet inte hur jag skall förklara. Hur jag skall berätta. För att någon skulle förstå. Det blir ledigt nästa vecka. Ångesten har redan satt i och jag vill mer eller mindre dö. Jag pallar inte detta. Jul, påsk, semester. När man är ensam får man planera detta minituöst. Om man inte vill tillbringa den själv. Och med stigande ålder minskar alternativen drastiskt om man inte vill/orkar göra saker själv (alla är ju för fan par par par!). 

Det jag trodde jag hade inplanerat blir inte av. Besvikelse. Kanske till och med mycket. Och kanske arg. På de som jag trodde på men som visade valde annat (viktigt, de valde annat, inte att de valde bort mig. Fan, jag kämpar som fan för att tänka rätt positivt och riktigt här!). Och jag plus gigantiska oceaner med egentid dör mer och mer för varje minut där mitt huvud kan få spinna fritt utan distraktioner. Så är någon överraskad över att denna förbannade ångest kom som ett brev på posten?

Jag vet bara inte vart ångesten skall ta vägen. 

Förändring

Jag ser på tv. Jag tittar på datorn. Jag åkte hem. Denna mensvecka har gått från usel till mindre usel. Till bakisdag med olust känsla som blev orkar inte. Felklädd, fel väder, fel känsla. Allt detta är en chimär. Jag är inte här. Jag vill bara... något annat. Som jag inte vet. Slippa känslan av ensamhet. Känna att jag styr mitt så kallade liv så jag blir lycklig lycklig. Det måste gå. Måste. Måste alltid. 

Och detta jag skriver är också detsamma. Inget har förändrats. Allt går runt i cirklar. Så tydligt är det att allting är som förut. Ingen efterlängtad förändring utan allt är sig precis fucking likt.