fredag 22 april 2011

Tjocksmock

Och jag har sovit men inte tillräckligt mycket. Enligt min träningsanläggning kommer det att göra mig tjock. Ser redan resultatet, två extra bilringar som hänger som två guppande stora guldfiskar över byxlinningen. Och det bara på en natt.

Jag försöker styra upp min påsk. Har man inte tvåsamhet så gäller det att hålla sig sysselsatt så gott det går. Julhelgen är värst. Då är alla inneslutna i någon form av familjegemenskap. Som är inneslutande i betydelse uteslutande. Påsken är bättre. Om än inte bäst. Folk är attans uppbundna då också. Nu har jag kvar idag kväll. Och påskdagen som ekar skrämmande tom. Tur det finns elektroniska medier som gör att man kan fiska gemenskap genom många kanaler, utan att behöva blotta sig helt. Klarar jag inte att fylla dessa tomrum får jag återgå till det jag är bäst på för tillfället, äta och spy. Destruktivt och patetiskt och inte det allra bästa av alternativ.


Men visst är det bra nu. Solen skiner. Och fyra dagars ledighet ligger tomt strålande isblanka framför mig.

onsdag 20 april 2011

Lycka

Det är bra nu. Jag har allt jag behöver. Så himla synd då att jag inte är lyckligare. Eller i allafall tillfreds. 

Ändå finns något slags hopp att han skall ångra sig. Att han skall fatta grejen, vad han missar när han valde att inte träffa mig igen. Naturligtvis är det inte så. Det fungerar inte så, så hur kommer det sig att jag ändå när något slags hopp? För att fortsätta att ha nåt att hänga upp mitt aptrista liv på? På att nåt ändå kan hända som förhoppningsvis är till det bättre. 

Mitt fucking liv. Som bara går runt i cirklar. Jag vill inte mer.

söndag 17 april 2011

Önskan

Idag har jag spytt. Ätit ostkaka med mycket sylt och grädde. Fått ångest av film och vänner. Önskat att jag hade en blogg där jag var lycklig hela tiden och tjänade pengar på den och skrev och la ut foton varje dag. Önskat mig långt långt långt härifrån. Orkar inte med detta elände där alla går omkring med samma tankar kring den jävla tvåsamheten. Jag har nog med min egen ångest. Behöver inte späs på av andras som är 10 jävla år yngre. Jag önskar det fanns ett liv för mig där jag inte spydde utan levde det liv jag ville. Jag önskar jag inte var trygghetsnarkoman utan fri fri fri. Att jag var utan fördomar och bara kunde älska allt och alla. Förbehållslöst. Önskar jag var blond och man och passade in. Att jag tyckte om det homogena tråkiga trygga vansinnigt svenska.

torsdag 14 april 2011

Kvällsmelodrama

Livet. Som verkar så lätt för vissa. Svårt för andra. Vad är livet? En tröstlös kamp mot döden? Jag önskar jag hade svaret. Så jag slapp att leva i ovisshet. Kanske hade längtan efter döden blivit mindre. Döden, min snuttefilt. Att ta till när det stormar mer än blåser. Även fegheten är min följeslagare. Så döden kommer aldrig bli min. Om jag inte var jag. Utan en modig person. Hade valet kanske blivit ett annat. Melodramatisk kväll ikväll. Allt skall tas med en nypa salt, som mormor sa.

fredag 8 april 2011

Sårig

Det är kallt och blåser och jag slickar mina sår frenetiskt. Vill gråta men kan inte och skulle jag börja skulle jag inte tillåta det så tårarna får stanna kvar dyngtunga under mina ögonlock som dör en smula. Händerna över ansiktet skall hindra ögonen från att släppa ifrån sig det som skall stanna kvar. Gråta, gråt, tårar är så okonstruktivt. Kan inte ha det i mitt liv. Allt skall leda någonstans, ta vägar, stigar och broar till någon annanstans som inte är självömkan. Ändå är självömkan målet. Det är där jag kommer hamna förr eller senare ändå. Så varför kämpa emot? Varför tro och hoppas på något mer? Det går ju aldrig. Det flyter aldrig. Det vill sig aldrig. Och så kom det då. Som jag förutspått. Trots hetsätning. Självömkan.

måndag 4 april 2011

Ny

Måndag. Och L tycker min nya chef är snygg. Mina känslor har lagt sig. Som en stilla bris efter storm. Behöver tempo för att detta skall återupphållas och nu har det gått så lång tid att jag inte längre är så brydd. Stilla bris. Tänk att stormen skulle blåsa förbi så fort. Tänk att det väckte så mycket som nu känns miltals härifrån. Tänk att jag la så mycket på något som inte genererade ett skit. Förväntningarna. Hoppet. Framtidstänk. Känns så väldigt långt borta. Tillbaka till samma samma, som förut.