Höst

Jag skriver för ingen. Och har flera gråa hår än tidigare. Jag borde gå ut och gå i regnet. Iklädd min regnjacka som jag bara använt en förlorad gång. Vad hände med min drömmar? När tappade drömmarna taget om mig och det innersta som skall vara mitt riktiga jag? När tog rädslan över igen? Hösten tog tag i mig med stormsteg. Jag drogs med och hamnade någon annanstans än där jag varit innan. Denna helg en kamp upp från ensamhetens hål. Och denna förbannade längtan efter någon.

Lördag

Jag är inne i spyperiod. Känner hur magsaften fräter på tänderna. Jaha. Så långt har jag kommit ja. Han kom inte ikväll. Blev sur först men egentligen är jag inte så brydd. Det är inte därför jag spyr. Det är inte heller därför jag sitter ensam här i kväll. Trånandes. Om nu någon tro det. De känslorna fattas. Vi ligger. Inget mer. 

Konstigt när man gör egna val och stannar hemma en lördag. Väljer att inte gå till det som var tänkt. Så är det alltid lika kluvet. Jag tog beslutet men känner alltid samma dubbelhet. Det var rätt val men för helvete. Inget händer ju. Jag är centrat i min ensamhet. Ingen fylla, inget ut. Och då känns det om man 1 missar nåt 2 att man inte gjort något 3 inte utnyttjat möjligheten (till vad fan vad som helst men troligast till något om har något med killar att göra). Istället ligger jag i soffan och lyssnar på grannens vansinnigt enerverande gnisslande gnällande dörr. 

Och jag intalar mig att detta är bra för mig. På en nivå så är jag övertygad att det är så. På en annan så suger det fett.

Skimmer

I mina skiraste drömmar är jag alltid fri. Svävande oåtkomligt drömmande. Fladdrande från den ena ögats ögonblick till ett annat. Så fort går ett ögonlocks skimrande minut. Dessa drömmar söver mig till rogivande sömn där själen går stärkt ur. Aldrig är den olustigt tvekande. Alltid kärleksfullt omfamnande. Denna stilla ro, så eftersträvans värd och dyrbar. Min ständiga längtan är alltid där.

Semester, fucking semester

Jag vet inte hur jag skall förklara. Hur jag skall berätta. För att någon skulle förstå. Det blir ledigt nästa vecka. Ångesten har redan satt i och jag vill mer eller mindre dö. Jag pallar inte detta. Jul, påsk, semester. När man är ensam får man planera detta minituöst. Om man inte vill tillbringa den själv. Och med stigande ålder minskar alternativen drastiskt om man inte vill/orkar göra saker själv (alla är ju för fan par par par!). 

Det jag trodde jag hade inplanerat blir inte av. Besvikelse. Kanske till och med mycket. Och kanske arg. På de som jag trodde på men som visade valde annat (viktigt, de valde annat, inte att de valde bort mig. Fan, jag kämpar som fan för att tänka rätt positivt och riktigt här!). Och jag plus gigantiska oceaner med egentid dör mer och mer för varje minut där mitt huvud kan få spinna fritt utan distraktioner. Så är någon överraskad över att denna förbannade ångest kom som ett brev på posten?

Jag vet bara inte vart ångesten skall ta vägen. 

Förändring

Jag ser på tv. Jag tittar på datorn. Jag åkte hem. Denna mensvecka har gått från usel till mindre usel. Till bakisdag med olust känsla som blev orkar inte. Felklädd, fel väder, fel känsla. Allt detta är en chimär. Jag är inte här. Jag vill bara... något annat. Som jag inte vet. Slippa känslan av ensamhet. Känna att jag styr mitt så kallade liv så jag blir lycklig lycklig. Det måste gå. Måste. Måste alltid. 

Och detta jag skriver är också detsamma. Inget har förändrats. Allt går runt i cirklar. Så tydligt är det att allting är som förut. Ingen efterlängtad förändring utan allt är sig precis fucking likt.

Sedan sist

Bachelorette. Sent sent i säng. Varmt. Varv efter varv i sängen. Utan sömn. Vakna innan klockan. Upp. Jobb. Jobba. Inställd tisdagsträff. Borde träna. Borde springa. Varken eller. Tjocksmock. Sushi. Telefon. Sömn framför tv. Ringsignaler genom sömn. Vakna framför tv. Äta äta äta. Tänka på vad äta mer. Äter choklad. Tvätta. Vill inte. Skönt efter. Fler i tvättstugan. Låt mig vara. Inget prat. Skönt. Framför tv. Tungt huvud. Väntan. Är detta livet?

Bra

Vilken förträfflig långhelg det har varit! Skinit har solen och alla med den. Jag har inte blivit bränd. Och inte heller brun. Dagarna har varit sysselsatta och flutit på i maklig takt. Sol sol sol! Det enda som behövs för att göra livet helt. 

Allt är bra nu. Jag har haft det bra. Nya jobbet känns bra. Allt är bra. Så nu har jag inget att skriva om. En knuta ångest annars är jag inte skrivbar.

Vad är livet som dansar så fjäderlätt inför mig? Vad får livet att kännas som jag. Som du. Som oss.