Bortvald

Jag vill inte tänka. Tänker för mycket. Det är inte värt det. Jag vill inte. Hur kan någon som man inte känner uppta hela ens tankeverksamhet? Ingen är värd så mycket energi. Och jag fattar. Det handlar inte om han. Det handlar om situationen. Där jag återigen riskerar att bli bortvald som alla tusen gånger förr. Som den allra första gången som gjorde att jag förlorade en massa tillit. Till mig själv. Att jag är värd att älskas och väljas tusen gånger om. Om och om igen. Han kan väl bara låta mig veta. Så kan jag slicka mina sår. Gå vidare. Efter att ha gråtit i övergivenhet ännu en gång. Jag träffade honom i söndags. Hur kan någon ta över ens tid utan att egentligen ha så stor betydelse. Jag klarar inte detta. Att väljas bort. Jag dör en smula varje gång. Lär mig aldrig. Finns en anledning till att jag inte träffar killar. Och ändå dit och pilla, for this?

Snurr

Snurr, snurr, det snurrar på. Och jag med den. Önskar jag finge ligga sked men har glömt hur det var. Istället snurr som snurrar till sömnlöshet. Stor fest på lördag. I mitt hus. Jag är svenne ut i fingertopparna. Inte störa, inte utmärka sig. Jag skall bo kvar efter festen. Vill slappna av. Go with the flow. Men min svenneskalle stressar mig. Bara jag får alkohol i mig. Då infinner sig lugnet. Hoppas jag. Så även jag kan njuta. Andas med öppen mun. Finna ro. Helst nu.

Jag 

vill

bara

ha 

någon

som 

älskar

mig

CV

Söker jobb jag inte vill ha. För att komma bort bort bort från det jag har nu. De sista veckorna har varit hårda, tuffa, inte snälla. Mår inte bra på jobbet. Det är situationen det handlar om. Som vi är i. Att vi skall läggas ner. Stämningen är som en unken illaluktande matta som ligger tungt över hela vår arbetsplats. Jag vill inte. Mer. Bort bort bort. Fort fort fort. Vill inte bli än mer en elak missunnsam människa. Vill inte. Vill vara god och strålande. Men är bara en liten liten liten plutt.

You got mail

Och så kom mensen. Som ett brev på posten. Så känslorna igår var... pms? Inte äkta? Fake känslor som grundade sig i att mensen var på väg? För idag känns igår ganska fjärran. Så mycket bättre. Tack du röda livgivande. Om du är orsaken till detta. Farväl du illaluktande blå blå ledsamma. Du är inte välkommen hit igen.

Dead end

Hur skall jag skriva? När jag inte kan sätta ord på det ens för mig själv. Jag måste ta tag i det. Det meningslösa jag känner. Det icke betydelsefulla liv jag lever. Det har sagt förut men tål att sägas igen. Jag vill inte dö men jag vill inte heller leva. Precis så känns det. Den långa svacka jag hade under vinterperioden. Längre än jag kunde anat och vad det brukar vara. Men detta meningslösa har tagit över igen. Dags med prattant igen? Jag vet inte. Hade jag vetat vad jag skulle göra så hade jag redan gjort det. Jag vill inte leva detta livet. Men vet inte hur jag skall leva det istället.

 

Sammasamma

Ännu en helg som långsamt lider mot sitt slut. Ännu en helg med för mycket dricka. Ännu en fylla som förmodligen inte var värd det. Så intet nytt. Nästa helg skall jag iallafall få vara nykter. Som om det vore någon annan som bestämde det åt mig. 

Det är bra nu. Längtan blir bara så tydligen dessa blåa bakissöndagar. Längtan efter det där andra som jag inte vet vad det är. Den enda jag vet är att jag inte vill leva detta livet. Min förändringsprocess har gått tjugotre steg bakåt istället för små små steg framåt. Jag måste fokusera eller nåt. Och sluta dricka mig så full på helgerna. Skärpa till min hjärna så den slipper bada i sprit. Dock är längtan efter verklighetsflykt stor. Att få glömma sig själv för en stund.