Jag är inne i spyperiod. Känner hur magsaften fräter på tänderna. Jaha. Så långt har jag kommit ja. Han kom inte ikväll. Blev sur först men egentligen är jag inte så brydd. Det är inte därför jag spyr. Det är inte heller därför jag sitter ensam här i kväll. Trånandes. Om nu någon tro det. De känslorna fattas. Vi ligger. Inget mer.
Konstigt när man gör egna val och stannar hemma en lördag. Väljer att inte gå till det som var tänkt. Så är det alltid lika kluvet. Jag tog beslutet men känner alltid samma dubbelhet. Det var rätt val men för helvete. Inget händer ju. Jag är centrat i min ensamhet. Ingen fylla, inget ut. Och då känns det om man 1 missar nåt 2 att man inte gjort något 3 inte utnyttjat möjligheten (till vad fan vad som helst men troligast till något om har något med killar att göra). Istället ligger jag i soffan och lyssnar på grannens vansinnigt enerverande gnisslande gnällande dörr.
Och jag intalar mig att detta är bra för mig. På en nivå så är jag övertygad att det är så. På en annan så suger det fett.
